27 april 1906 ¾ 27 april 2006

Värmlands vapen är från slutet av 1560-talet. Vid Gustav Vasas begravning representerades landskapet av en järv, men detta djur byttes på Erik XIV:s initiativ ut mot den inom heraldiken så vanliga örnen. Kanske tyckte han att den exotiska järven inte var tillräckligt imponerande som vapendjur.

Värmlands Gille – ett sekel

Innehåll

Förord ……………………………………………………………….5

Den 27 april 1906. Vad som sig den dagen tilldrog………………....7

In fidem protocolli………………………………………………….10

Ur arkivet…………………………………………………………...18

Uppsala i början av förra seklet…………………………………….23

Värmlands nation…………………...………………….…………...25

Tidsperspektiv……………………………………………………...28

Hembygdens själ………………………………………………...…31

Källor……………………………………………………………....38

Bildkällor……………………………………………………….….39

Förord

Värmlands Gille har nu under ett århundrade tillgodosett längtan till det värmländska landskapet genom att samla folket i förskingringen. Vi må ha anpassat oss till att bo i Uppland, men de berömda och ofta citerade orden av Geijer om att vara nödder att bo där man inte är födder, drabbar oss nog lite till mans/kvinns. Genom möten, underhållning, information och glad samvaro har under årens lopp det lim förstärkts som håller oss samman – känslan för hembygden. Vare sig vi är födda eller inplanterade där, så är landskapet vårt hem.

Det första protokollet vid bildandet av Värmlands Gille fredagen den 27 april 1906 är nu 100 år senare värt att uppmärksammas:

§ 1. På kallelse af några af i staden bosatta värmländingar hade denna dag infunnit sig en talrik samling damer och herrar i Värmlands nations lokal och hälsade nu Professor Karl Reinhold Geijer å inbjudarnes vägnar dessa välkomna.

Värmlands Gille vill även i framtiden försöka vara en brygga över generationer mellan alla som har en särskild kärlek till solens och sagans landskap och som av olika anledningar kommit att bo i Uppland. Av speciellt intresse är banden med Värmlands nation och dagens studenter. Kombinationen av gammal tradition och nya impulser är en god grogrund för en angenäm dialog

Arbetet med förberedelserna för jubileumshögtidligheten har gjorts av en särskild festkommitté med Elisabeth Rittby som ordförande. I utformningen av jubileumsskriften må särskilt Inger Nilssons insatser nämnas. Vi vill uttrycka vårt tack för allt det arbetet.

Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur har genom ekonomiskt stöd möjliggjort tryckningen av skriften.

Uppsala i mars 2006

Styrelsen för Värmlands Gille i Uppsala

Till toppen

Värmlands Gille – ett sekel

Den 27 april 1906. Vad som sig den dagen tilldrog

Historien är ett annat land, man lever annorlunda där, har det sagts. När nu Värmlands Gille i Uppsala passerar sin milstolpe är det naturligt att inledningsvis undra hur världen, landet, staden, upplevdes för hundra år sedan. En källa till information är Upsala Nya Tidning, år 1906 inne på sitt femtonde år. Tidningen kostade för helår 5 kronor och per månad 50 öre. Redaktör och ansvarig utgivare var Axel Johansson, i folkmun kallad Koftan. Från utlandet kunde man denna fredag läsa att Sveriges minister i Washington meddelat att dittills inga svenska namn förekommit på listor över omkomna vid jordbävningen i San Fransisco. De olympiska spelen ägde rum i Aten och enligt ett telegram ”deltogo 28 täflande” i loppet på fem engelska mil. Som andre och tredje man kom två svenskar in. Dagen innan hade landsmannen Erik Lemming slagit världsrekord i spjutkastning med 53.90 meter. I London uppstod ett tumult i underhuset då fråga om kvinnlig rösträtt behandlades. Debatten uppsköts på obestämd tid.

I den svenska riksdagens första kammare hånskrattade man åt ett reformförslag från hr Staaf, och ”detta skratt belyser med ett plötsligt och bländande ljus hela det bottenlösa djupet av kammarens förståelse af det nationella samlingsarbete som ensamt frammanar den äkta forsterlandskärlek, hvaremot samhällsfienderna skola krossa sina pannor...”. Nils Persson i Vadensjö hade motionerat om skatt för ungkarlar. När idén sedan togs upp i Tyskland och utökats med skatt även för ogifta damer och barnlösa makar, lär förslaget ha hälsats med skrattsalvor.

”Stark upphetsning i Sala”. Demonstrationer i Sala urartade till upplopp och ridande militärpatruller utsändes i staden inför befarade nya demonstrationsmöten. Anledningen var ankomsten till järnvägsstationen av personer, som biträtt vid vräkningar i Mackmyra. En avdelning ur Västmanlands trängkår tillkallades även för att skydda de hemkomna. Orsaken till vräkningarna framgår inte i dagens referat.

I Uppsala hade en medlem av akademistaten avlidit och jordfästning hölls denna dag kl 1.30 e.m. precis. Professor K R Geijer hade, vid humanistiska sektionens sammanträde dagen innan, yttrat några varma minnesord över den avlidne. På universitetets anslagstavla kunde man läsa ”Till franskt temaprof för tentamen i franska, fil.kand.ex, lämnas tillfälle nästa måndag”. Undertecknat P A Geijer. Kuratorskonventet beslutade att majhälsningar framdeles skulle förläggas till Valborgsmässoaftonens afton och natt, efter den sedvanliga vårhälsningen på Slottsbacken.

Politiska knuteni hörnet Västra Ågatan Drottninggatan. 1920-tal.

Ett axplock ur dagens annonser visar att Strömsholmshingsten Napoli var tillgänglig för betäckning vid Dannemora gruvor. Språngavgift 10 kr. Till Salu: Huset No 35 vid Ö.Ågatan, ”bevillningstaxeradt” till 150.000 kr, försåldes för sterbhus räkning. Ett isskåp fanns att köpa hos Matson o Norrström på Kungsgatan 32. G Ad Nilssons butik tillhandahöll portvinet ”Röda Lacket” à 1.50 kr per butelj. Ett mindre vindsrum ”möbleradt eller omöbleradt finnes nu genast att hyra för ett ensamt fruntimmer”. ”En nykter och ordentlig snickare erhåller genast kondition hos P A Wahlund”. I Uppsala öppnades denna dag Flustret för sommaren och på Rullan konserterade damkapellet ”Muntra Musikanter”. Uppsala vegetariska förening hade kvällen innan bildats på fröken Niemans vegetariska pensionat, Dragarbrunnsgatan 63. En noggrann skildring av vad som serverades till middagen följde. Alla nykterhetsvänner erinrades ännu en gång om Dr. Krauts föredrag om kampen att bekämpa alkoholismen i Tyskland. Översättning till svenska utlovades. En händelserik dag.

Värmlands nation inrymdes i det Oxenstiernska huset.

Till toppen

In fidem protocolli

Det var en talrik skara, 54 personer, som samlades i Värmlands nations festsal denna fredag i april. Nationen var då belägen i Oxenstiernska huset och vi får tänka oss att fönstren mot Trädgårdsgatan och med utsikt över Skytteanums trädgård var öppna. De dofter som strömmade in var helt annorlunda än dagens bilavgaser, men ljuden av domkyrkans klocka som mätte tidens gång, och skränet från stadens kajflock som slogs om sittplats för natten på kyrktakets nock, bör ha låtit bekanta för våra öron.

Stora salen i gamla Värmlands nation i Oxenstiernska huset.

Protokoll från Värmlands Gilles första sammanträde.

I Protokoll vid bildandet af Värmlands Gille fredagen den 27 april 1906, läser vi:

§2. Beslöts enhälligt att bilda ett ”Värmlands Gille” i Upsala.

I närvarolistan kan vi finna namn såsom Geijer, Stenbeck, Otterborg, Belfrage, Schagerström, Lundström född von Essen, Lilliehöök, Viotti och Jansson. Som mötesordförande utsågs prof. Karl Reinhold Geijer och som Gillets ordförande prof. Per Adolf Geijer. Bägge dessa herrar, släktingar till Erik Gustaf, har vi redan mött i dagens tidning, och de var även i tur och ordning inspektorer vid Värmlands nation. Stadgar, utarbetade av Karl Reinhold Geijer och nationens förste och andre kuratorer, fastställdes.

Fortsättning på det första handskrivna protokollet.

Gillets första uppgift skulle vara ”att sammansluta i staden varande värmländingar för att befrämja personlig bekantskap dem emellan samt hos dem underhålla intresset för den gemensamma hembygden”. Detta befrämjande för den gemensamma hembygden har också Gillet med frenesi ägnat sig åt under sitt första sekel, med barnkalas, tranaftnar, utflykter och en mängd föredrag av kunniga personer.I en senare version av stadgarna 1948 preciseras vem som kan bli medlem i Gillet: ”Den som är född i eller bosatt inom Värmland eller genom familjeförhållanden eller på annat sätt har förvärvat intresse för den värmländska bygden kan, efter därom hos sekreteraren gjord anmälan, bliva medlem av gillet.” Det första protokollförda sammanträdet med styrelsen hölls den 11 mars 1907 och årsstämma den 6 april 1907.

Professorerna Geijer som var med och bildade Värmlands Gille.

Det bör nämnas att redan före Gillets instiftande hade värmlänningar i förskingringen kunnat samlas hos och väl mottagits i Per Adolf Geijers och hans maka Annas hem. Där ordnades barnfester och julkalas, dit välkomnades studenter. På deras uppdrag skickades varje jul från en konditor ut ett bud med en stor silverbricka full med marsipangrisar och han gick till alla Värmlandsfamiljerna i Uppsala och delade ut godiset till barnen som julgåva. Till Geijers kunde man vända sig när hemlängtan blev för svår. År 1931 författades en ballad på 34 verser om åren 1895-1931, huvudsakligen ägnad detta gästfria par. En vers lyder:

Jag har tänkt, så P.A. säger,

Att få göra julefest

För familjer uti staden

Värmländska, det blir väl bäst.

Många män och kvinnor har stöttat Gillet med hängivet arbete. På posten som ordförande satt först professorn i romanska språk P A Geijer som avgick redan 1909 och efterträddes av kollegan i praktisk filosofi K R Geijer. Senare ordförande har varit professor N J Göransson, domprosten G Lizell, sedermera biskopen Arvid Runestam, professorerna Sune Lindqvist, Filip Hjulström och Tor Bergeron, avd.direktör Ragnar Widén, statsagronom Birger Granström, ekonomidirektör Nils Nehlin, advokat Tor Drape och Elisabeth Rittby. Nuvarande ordförande är professor Sven Kullander. Gillets hedersledamöter har varit och är få: P A Geijer och hans hustru Anna, Calla Geijer, N J Göransson, Agnes Schagerström och Anna Fredriksson, Sune Lindqvist, Filip Hjulström, Erik Elinder, Gunnar Bonnorp, Birger Granström, Bror Rexed, Nils Nehlin samt Tor och Gun Drape. I dessa sammanhang har under senare tid utdelats Gillets medalj av olika grader. Denna utmärkelse, liksom även Gillets jetong, är utformad av heraldikern på Riddarhuset, genealog Per Nordenvall.

I betraktelser över verksamheten vid tidigare jubiléer harangeras en mängd andra innehavare av poster som sekreterare, kassa- och festförvaltare och andra, av vilka flera fortfarande gläder oss med sin närvaro. Ingen nämnes och ingen glömmes. När vi höjer våra glas på årets festmiddag, låt det då även bli för alla dessa gräsrötter, som bidragit till värmlänningars trevnad och sammanhållning. I annalerna finner vi också hustrur och makar som välvilligt tagit del i arbete och underhållning. Ett tack även till dem.

Gillets förhållande till främmande organisationer har varit gott. Wermländska Sällskapet i Stockholm har välvilligt inbjudit Gillets medlemmar till sina fester, sammankomster och utflykter, vilket inte minst berikat Uppsalavärmlänningarnas kulturella kontakter. När Värmlands Gille firade sitt 75-årsjubileum överlämnade Wermländska Sällskapets ordförande Erik Elinder som gåva från Sällskapet en medalj i silver med Gustaf V:s bild; kungen var ju på sin tid hertig av Värmland. Medaljen hade präglats till dennes 70-årsdag 1928, och ”denna skall enligt givarens önskemål bäras av Gillets ordförande i den av Wärmländska Damgillets i Stockholm skänkta silverkedjan”.

Facklig manifestation när förra seklet var ungt.

I slutet av 80-talet ”har ansvarige för utrikesärenden Nils Nehlin diskuterat samarbete även med Värmlandsföreningen i Stockholm”, och den 17 januari 1990 meddelar ordföranden att julkort och även medlemsblad inkommit från sagda förening. Enligt § 9 i styrelseprotokollet den 20 november 1986 skulle en undersökning ske om även Gävle fått en värmländsk förening, och enligt § 3 samma möte hade Gillet inbjudits till Wermländska Sällskapets 170-årsjubileum, och man beslöt att överlämna en bokgåva. Två år senare firade Värmlandsföreningen 50 år och fick en liknande present. Likaså har kontakt hållits med Värmlands Gille i Västerås. År 1982 berättade Göran Rudenholm om verksamheten i ”Nationen och Hembygden”, en förening inom nationen med egen skriftserie.

I de tidiga protokollen upprepas intill tjatighet samma formuleringar och få avvikelser förekommer, som kan påminna om dagsaktuella händelser. De bägge världskrigen lämnar få andra spår än att Gillet hade ett uppehåll i sin verksamhet 21 mars 1914 till 25 febr 1916 då fyra sidor i protokollen lämnades tomma, kanske för det som aldrig blev skrivet. År 1917 beslutade man dock ”att, på grund av det allvarsamma tidsläget och de svårigheter de tryckta tidsförhållandena åstadkommit, uppskjuta årsfästen”. Enligt skrifterna ägnades sammanträdena huvudsakligen åt diskussioner om årsavgiften; på hundra år har den höjts från 1 krona till 100 kronor, arrangerandet av barnkalas, tranaftnar, årsfester och andra aktiviteter, fördelandet av uppdrag inom styrelsen, parentationer över avlidna, revisionsberättelser m m. Ett av de mer lakoniska protokollen skrevs den 24 mars 1942:

§1: Förklarades sammanträdet öppnat.

§2: Beslöt styrelsen invälja följande nya medlemmar:

(Fyra namn med titlar).

§3: Förklarades sammanträdet avslutat.

Under en period åren 1923 till 1939 och 1947-49 avslutades protokollen, med enstaka undantag, med den gamla fina frasen ”In fidem protocolli”. Bland andra Arne Fredga, salig i åminnelse, undertecknade med de orden. Inte förrän 1947 övergav man de korthuggna formuleringarna, då Birger Lindskog, likaledes i kärt minne bevarad, övergick till en mer volubel sammanfattning av en tranafton. ”Övergången till friare former skedde som hävdvunnet genom promenadpolonäs”, en anteckning som kan synas symbolisk. Hela denna period noterades noggrant alla titlar, samt fru, fröken, landshövdingskan. På sextiotalet inleddes en ny tid med maskinskrivna protokoll, livligare skildringar av begivenheter och ett ledigare språk. År 1981 frångick man t.o.m paragrafindelningen och lediga referat av de diskussioner som förts. I det följande protokollet återgick man till ordningen. Den 6 juni 1984 noteras ”att för att spara porto ...återkommer styrelsen till hösten med ett utförligare program, när vi fått lite mera kött på benen.” År 1986 gjordes ett nytt kortvarigt försök att utesluta paragraftecknen och införa datering med ååmmdd.

Från mitten av 80-talet sammanträdde styrelsen emellanåt i ordförandens bostad, och protokollen avslutades i dessa fall med varma tacksägelser för goda måltider. Vid ett tillfälle serverades och protokollfördes nävgröt med stekt fläsk. Styrelsen fann att en kombination med en behaglig lunchsamvaro befrämjade planeringsarbetet och en vana utvecklades. Sedan några år turas ledamöterna rutinmässigt om att upplåta sina hem för sammanträden och bjuda på förtäring. Denna lilla modernisering kan även ses som ett tecken på att det som inte förnyas, det stagnerar, och man har upprepade gånger försökt knyta yngre krafter till ledningen. År 1959 togs på nytt frågan upp om värvning av friskt blod och stadens större företag skulle dammsugas efter värmlänningar. Man beslutade t.o.m. att sätta in en kontaktannons i tidningen.

Till toppen

Ur arkivet

På sextio- till åttiotalen bevakades Gillets möten i pressen enligt bevarade tidningsurklipp. Så t ex 1963, då signaturen ”Rolin” skrev en tvåspaltare om årets tranafton - ”Vid den följande supén i det atmosfärrika nationsbiblioteket vankades ingen speciell ’tranemat’ men väl ett antal tranbrev upplästa av en vacker landsmaninna, maskerad till kvällens festföremål i röda trikåer, näbb och effektfullt svartvita stjärtfjädrar. Redaktör Erik Golan, välkänd värmlänning och radioröst, gav kvällens höjdpunkt med sitt kåseri om ’Den värmländska tokigheten i Sveriges radio’ ”.

År 1965 inbjöds alla värmlänningar i Uppsala med omnejd till tranafton i en påkostad annons, men den 14 april 1972 beklagar man i § 3 i protokollet att pressen svikit: ”Konstaterades att något referat av 1972 års Tranafton ännu inte influtit i Upsala Nya Tidning. Beslöts uppdraga åt sekreteraren att skriva ett kortfattat referat för inte blott UNT utan även för de viktigare avisorna i hembygden såsom NWT, Arvika Nyheter, och Säffle-Tidningen”. År 1983 kunde UNT förmedla att pseudonymen A:lfr-d V:stl-nd från Grönköping presenterat Veckobladet. Han framförde dessutom sin hymn till den svenska flaggan, som han, enligt referatet, ”på begäran bisserade”. Ordf. Granström kontrade med att sjunga poetens paradnummer: ”Jag ville jag vore en full pensionär”. År 1985 är Gillets årsstämma refererad i UNT: Violinisten Dina Schneidermann framförde Paganinis första violinkonsert, accompanjerad av Nils Brandt.

På tranafton 1974 avåts en middag bestående av räksoppa, sherry, filet mignon, bearnaisesås, rödvin och kaffe, allt till det facila priset av 34 kronor. Vid kaffet underhöll nationens förste kurator, tillika trubaduren, sedermera länsrådet i Värmland, Björn Sandborgh, med visor ”både på fôlkmål och på svenska”. Nästa gång en filé mignon dyker upp i hävderna är på vinprovarafton 1987, då till ett pris av 110 kronor inkl vin och kaffe. Vinprovarafton var ett begrepp som infördes hos Gillet i början av åttiotalet. sedan 25 år har Bacchi vapen svingats av den dionysiskt begåvade gillesmedlemmen Sven Pettersson. Spirituosa förekommer dock tidigare i protokoll från den 11 februari 1931, §6: ”Beslöt styrelsen dels att ingå till Uppsala Sprithandelsbolag med anhållan att erhålla utskänkningsrättighet för en gång per år, dels ock i händelse detta medgåves, utse Värmlands nations andre kurator till restauratör.” Den 12 november 1978 framfördes ett kåseri om svenska brännvinssorters historia, enkannerligen OP och Överstebrännvin, och den 24 jan 1984 § 8:”Diskuterades bl.a. förslag att besöka Systemets centrallager i Årsta”.

Bland de föredrag och kåserier som serverats medlemmarna vid olika begivenheter kan vi plocka ett urval: ”Emigrationen från Värmland till Amerika”, ”Senna förr – tess ida”, ”Värmland i förvandling”, ”Med Elis i Taserud i Mellanöstern”, ”Lögn å ljuging i värmländsk tradition”, ”Ljuging å sanning i värmländska traditioner”, ”Har våra kostvanor på senare tid visat en sund utveckling?” (Efter föredraget serverades ärtsoppa med varm punsch. Det beslutades enligt följande protokoll att framgent även en ostsmörgås skulle ingå, medan drycken skulle betalas separat med 15 kr.) ”I hôve på en värmlandspojk”, ”Med inspelningsbussen i Värmland” och ”Se upp för älg”. Under senare år har attiskt salt kryddat mötena i form av en serie med titeln ”En värmlänning berättar”.

Under ett antal år hade man en barnfest i samband med årsstämman. Festen 1923 började för barnen kl halv sex e.m. för 50 öre per barn. Vid sjutiden hämtades de små av familjernas jungfrur, varpå supé för vuxna förtärdes kl halv tio, pris 3 kronor. År 1939 beslutades att barnfester inte längre skulle anordnas i Gillets regi.

En stor variation av musikalisk underhållning och även konsertbesök har också under åren bjudits medlemmarna. År 1990 var ”styrelsen eniga om att på pianoafton nästa år skall ett avbrott i konserten göras efter 45 minuter för att kaffe skall serveras”. Vid 50-årsjubileet 1956 underhöll efter supén ”med. kandidaterna Henrik Swartling och Curt Rune med Gluntsång”.

Staty av Elis i Taserud med cykel i centrala Arvika.

Man ägnade sig också åt utflykter och år 1966 planerades, enligt en inbjudan, ett besök på Stockholms Fondbörs. Divertissement i Börssalen och även källarbesök för förplägnad utlovades. I protokollet den 4 sept 1978 § 3 kan vi läsa: ”Utbröt en animerad diskussion om en Amerikaresa, som medlemmarna fått inbjudan till samma dag. Det gällde värmlänningen Håkan Hagegårds debut på Metropolitan”. Rapport från resan infördes den 29 jan 1979 och Gillet har sedan fortsatt att följa Hagegård, senast i Karlstad under hösten år 2005 då flera av Gillets medlemmar hade hört honom i framträdandet på Karlstad teater.

Värmlandsörnen tronar stolt på Residenset med kyrkan och läroverket bortom stora torget.

Naturintresset har varit påfallande och många fågelskådar- och botaniska vandringar samt gökottor har lockat deltagare. Birger Granström anordnade under en följd av år en Linnévandring. Givetvis dansade man också. Om årsfesten 1913 säges ”att nämnda fäst skulle sluta klockan 3 f.m. och att inga personer utan föregående anmälan skulle insläppas efter kl. 12 midnatt.” Den 23 mars 1985 arrangerades en trandans, i detta fall emellertid inte i fågelskådarsammanhang. I början av Gillets tillvaro hölls årsstämman vid ”vårfruafton” och först från 1941 knöts den till tranafton. År 1953 beslutades att tranbrev skulle utdelas och ungefär samtidigt tycks ha uppstått en tradition att hålla tal till tranan.

En och annan malör rapporterades i protokollen. Vid sammanträdet den 9 juni 1967 säger § 7: ”Beträffande det missförstånd som uppstått vid föregående Tranafton, då källarmästaren antecknat fel dag för middagen, men ändå lyckades rädda situationen och servera en måltid, som han ej ansåg sig kunna debitera, bestämdes att 700:- skulle erbjudas honom. Av 55 gäster var endast 34 betalande, och måltiden, ehuru god, var starkt fördröjd och ej den beställda vad beträffar menyn.”

I september 1981 uppstod ett problem med lokal: ”Diskuterades hur vi skulle kunna ordna en höstträff utan för stora kostnader.” Man önskade själva ordna med förtäring ”för att nedbringa kostnaderna”, men det visade sig att nationen endast stod till förfogande, om källarmästaren ordnade förplägnaden. Träffen ägde då rum i annan lokal. Den 14 nov 1983 §8: ”Beslöts att kräva skriftligt erkännande att Värmlands nation har bokats av Gillet för tranaftonsfest 1984.” År 1989 planerades att hålla vinprovarafton i Frimurarlokalen varvid ” beslöts att en marschall skulle inskaffas för att markera ingången.”

Till toppen

Uppsala i början av förra seklet

Domkyrkan, universitetshuset, som hade invigts år 1887, och området kring Fyrisån karakteriserade Uppsala då liksom nu. Kring domkyrkan låg flera ursprungligen medeltida hus. Distinkta inslag i stadsbilden är slottet med Gunillaklockan och universitetsbiblioteket Carolina rediviva. Bland de många statyerna märks speciellt den av Erik Gustaf Geijer framför Universitetshuset. Studenterna har alltid haft en central roll i stadens historia, och de har haft en social förankring i de olika studentnationerna däribland Västgöta med nationshus från 1600-talet.

Fyrisån svämmar över. Huset till höger är Fjellstedtska skolan.

Kungafamiljen samlad på universitetshusets trappa.

Strix redaktör på besök i Uppsala.

Till toppen

Värmlands Nation

Gillet har under hela sin tillvaro verkat i lycklig symbios med Värmlands nation. Förste kurator är självskriven ledamot av styrelsen och var i början även Gillets sekreterare. Nationens lokaler har erbjudit en trygg tillvaro för medlemmarna på fester och sammanträden. Värmlands nation räknar år 1660 som sitt tillkomstår. Den förde under de följande tvåhundra åren en ambulerande tillvaro; till en början var den inhyst hos inspektor. Åren 1837-49 huserade Nationen i Domtrapphuset. Redan i mars 1826, då Erik Gustaf Geijer var inspektor, ansåg han och landsmännen att även värmlänningarna skulle skaffa ett eget hus.

År 1882 avled den gamle överliggaren och värmlänningen Jonas Bjurzon efter att ha testamenterat en donation att användas till uppbyggandet av ett nationshus av sten. Den av honom ägda gården vid Riddartorget, nuvarande Oxenstiernska huset, inköptes som ett provisorium tills ett nytt hus kunde uppföras. Det hus som nationen blev ägare till hade uppförts på 1650-talet och hade en huvudbyggnad i tre våningar mot Trädgårdsgatan. Namnet fick huset efter universitetskanslern mm greve Bengt Oxenstierna. Det inrymde under en tid ett sjukhus, Nosocomium, en av Akademiska sjukhusets föregångare. Nationen hade sina lokaler i tredje våningen med nationssalen mot Trädgårdsgatan. Bland hyresgästerna i de nedre våningarna var en tid Upsala Nya Tidning från 1892.

År 1942 såldes huset till Uppsala stad och universitetet men redan 1913 hade beslutats om uppförande av ett nytt hus efter ritningar av Ragnar Östberg. Slutförandet drog dock ut på tiden på grund av första världskriget och en allmän prisstegring. Först 1926 kom ett principbeslut. Den solenna invigningen av nya nationshuset skedde den 11 oktober 1930 i närvaro av kung Gustaf V.

Rätt att tillhöra Värmlands nation hade enligt statuterna från början varje studerande från Karlstads stift dvs studenter från Värmland och Dalsland eller den som genom släktskap var bördig därifrån. Genom tillkomsten av högskolan och senare universitetet i Karlstad har antalet studenter från hembygden dock avtagit. I våra dagar finns inte heller kravet om anknytning till Värmland eller Dalsland utan berättigad att tillhöra nationen är varje universitetsstuderande i Uppsala.

Nationen har genom olika aktiviteter försökt hålla uppe intresset för hembygden. Först i raden av sådana yttringar var de s k hembygdskurserna. Den första hölls sommaren 1909 i Filipstad och hade initierats av Jalmar Furuskog sedermera känd som folkhögskolerektor. Ytterligare två anordnades före första världskriget. De återupptogs 1928 och sedan dess har nationen årligen anordnat dessa sommarkurser i Värmland och Dalsland ända fram till 1977. Därefter har de förekommit mera sporadiskt. De s k kulturveckorna som startades på 1960-talet är ett annat sådant initiativ. Till dem inbjuds konstnärer och författare från Värmland och Dalsland och andra kulturpersonligheter med ankytning till denna hembygd. Intresset för hembygden dokumenteras också mycket föredömligt av nationens skriftseriekommitté, som under åren utgivit många fina publikationer ofta av betydande vetenskapligt värde i sin serie ”Nationen och hembygden”.

Genom att inbjuda till ärtmiddag varje termin vill nationen behålla kontakten med seniorerna inom nationen och äldre medlemmar i Uppsala och dess omnejd. Då skall traditionsenligt nationens förste kurator hålla talet till ärtan och andre kurator redovisa sina forskningsresultat rörande Olof Trätälja, alltid lika nya som förbluffande fakta om detta värmländska majestät. Initiativet till dessa ärtmiddagar togs av Eva Wennerström-Hartmann vid början av andra världskriget. Ärtsoppa med varm punsch står alltid på menyn och inspirerar till mången egenartad bordsvisa:

Det finns en brygd som bättre är än bouillabaise och Bords:

ärtan i punsch gör alla så gedigna inombords.

Kungskullen, den så kallade Olof Trätäljas hög i Säffle.

Nationens mångskiftande verksamhet framgår inte minst av de olika föreningarnas verksamhet. Något av ett musikaliskt andningshål blev för många Värmlands nations musikcirkel som startade år 1943 och fortlevde in på 1970-talet. Den blev i slutet av 40-talet en plattform för unga svenska tonsättare som Blomdahl, Bäck och Lidholm med flera. Många uppsalastudenter fick säkerligen genom denna cirkel sin första kontakt med levande svensk kammarmusik. Nämnas bör också den på 1960-talet startade Måndagsklubben - en jazzklubb, som snart blev en av landets största. På måndagskvällarna anordnades konserter med kända musiker som Bill Evans,Ben Webster, Arne Domnerus och Bengt Hallberg för att nämna några av de internationella och nationella artister, som där framträdde. Många olika slags föreningar och grupper har under åren varit verksamma vid nationen. Nu aktiva är dansgruppen Benwermarna, Fotoföreningen, Idrottsföreningen, Nationskören och teater-föreningen ”Teater Gör Ont”.

Värmlands nations hus ritat av Ragnar Östberg ersatte år 1930 lokalerna i Oxenstiernska huset.

Till toppen

Tidsperspektiv

De senaste 100 åren har präglats av en starkt förbättrad materiell välfärd, men också av en inflyttning till stan. Centraliseringen till storstadsregionerna har påskyndats av en tilltagande fixering vid ekonomisk vinning och tidsbesparande åtgärder. En skenande teknisk utveckling mot digitalisering och automatisering har gjort att enskilda människor upplever främlingskap. Världskrig, konflikter och katastrofer har drabbat oss under denna tidsperiod. Informationstekniken ger oss numera direkta vittnesbörd om bloddrypande gräsligheter från hela världen. Elektroniska mirakel tränger sig allt mer in i vår vardag. Naturvetenskapernas stormsteg mot det mycket stora och det mycket lilla närmar sig filosofins revir och trampar på teologins ömmaste tår. Den moderna biologins kartläggning av det mänskliga genomet har gett oss recepten på människor, på djur, på växter.

Ett medialt babbel sköljer dagligen över oss. Det är ett bisarrt fenomen att den finslipade globala kommunikationsprocessen också i ökande takt fjärmar individer och generationer från varandra. Professorerna Geijer skulle säkert ha tagit sig för pannan och funnit seklets historia lika ofattbar som Jules Vernes fantasifoster; idéer som nu i många fall har överträffats. Om man begrundar de senaste 100 årens utveckling från tröskeln vid Gillets tillkomst till inledningen av detta årtusende, så ter sig framtiden för människans ”själ” inte alldeles ljus.

Liksom dagens arkeologer gräver fram spår av fädrens aktiviteter, kommer deras framtida kollegor att forska i vad vi haft för oss. Vilka påtagliga avtryck av vår verksamhet kan vi lämna efter oss? Visst vill vi bibehålla egenhändiga undertecknanden av protokoll exempelvis ”In fidem protocolli” snarare än uttryck som ”vid datorn”! Visst vill vi fortsätta träffas fysiskt på våra styrelsemöten! Kontakter i ett virtuellt Cyberspace kan vara effektiva men datakommunikation bör inte få ersätta alla personliga kontakter, telefonsamtal och handskrivna brev.

Våra uppfattningar om mening, värde, syfte med livet låter sig inte enkelt beskrivas med den objektiva vetenskapens logik. De måste få utvecklas i vårt inre från dialogen mellan människor. Gemensamma upplevelser av natur, kultur och händelser ger oss en god värdegrund för våra uppfattningar. Det leende landskapet Värmland med glittrande vatten, blånande höjder och trolska skogar inbjuder till sådana upplevelser.

I Uppsala samlar Värmlands Gille individer och generationer med möjlighet till värmande kontakter, så länge det finns värmlänningar i Uppsala med medvetenhet om sin särart. Vad innebär denna särart? Vad är det som lyckas hålla oss samman? Vad är det som besjälar oss?

Meanderslingor i Klarälven.

Till toppen

Hembygdens själ

I dessa tider av globalisering och EU-anpassning har ordet nationalism fått en dålig klang och lokalpatrioten framstår som en aning löjlig. Icke desto mindre bär människan inom sig en nostalgisk längtan, nödvändig för vårt välbefinnande; ett behov av rötter, förankring, tradition.

Värmlands själ finns präglad i oss och Värmlands Gille har nu under ett århundrade tillgodosett vår hemlängtan med att samla folket i förskingringen. Vi må ha anpassat oss till att bo i Uppland, men de berömda och ofta citerade orden av Geijer om att vara nödder att bo där man inte är födder, drabbar oss nog lite till mans/kvinns. Genom möten, underhållning, information och glad samvaro har förstärkts det lim som håller oss samman – känslan för hembygden. Vare sig vi är födda där eller inplanterade, så är landskapet vårt hem. En av oss stod en gång i en kö på Posten. Av satsmelodin hos den närmast framför stående framgick ursprunget, och ett glatt samtal utspann sig genast. Atypiskt svenskt! Sven Stolpe formulerade det som många hemvändande studenter kände: ”Det blir aldrig roligt på tåget förrän efter Laxå.”

Geijersgården i Ransäter.

Åtskilliga litterära personligheter i detta land har skildrat det värmländska i prosa eller poesi. Någon har sagt att alla som haft sina fingrar i den syltburken har känt sig manade att berätta om det, och många författare har sitt ursprung i landskapet. Kanske har det att göra med det värmländska kynnet, pratgladheten, överdrifterna, öppenheten, tårarna. Lingonriset i ett cocktailglas, Löper-Nisch, och så han som var ganska mager om bena:

Du hittar dem på land och du hittar dem på sjö,

Och alla har de lätt för att skratta.

Men något tar de undan som de vårdar som ett frö,

Och detta har du svårare att fatta.

Det handlar om dur och om moll, om skogsrå och om troll. Tankar och uttryck som glittrar som solstänk på vattnet. ”Va bju’r ni mej för Dungen där göken gol? Vad får jag för provinsen?”, frågar Bengt Berg. Eller för den delen för Skräcktanta på Kalsta torg? Här är inget som stagnerar; idéer och infall jagar varann som blixtar, och samtal mellan värmlänningar blir aldrig långtråkiga. ”En präst som kom till Värmland utbrast förtvivlat om sin församling: Här är ingen själavård möjlig! Hälften är mytomaner och resten är poeter.”, berättar Lars Löfgren.

Selma sa att Värmland var ett bra vardagslandskap. Där finns inte mycket som kan mäta sig med de norska fjällen, de bohusländska klipporna, de skånska böljande fälten. Det är lagom; lagom - detta specifikt svenska uttryck. Det passar oss som en hud. Vi är hemtama i det:

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,

det är ljus över stränder och näs

och omkring står den härliga skogen grön

bakom ängarnas gungande gräs.

Nils Ferlin förevigad sittande på en bänk i Filipstad.

”Brunnskogs kyrka stod och lyste som en bondbrud grann och ny.” Ur Vackert väder av Gustaf Fröding som ofta vistades här i trakterna kring sjön Värmeln.

Som kontrast till Frödings lyriska strövtåg i hembygden framstår ett diktverk på mer än 3 000 verser, författat av en kyrkans man i Millesvik. ”Svensk kungadrapa” har av expertisen hyllats som den svenska ädelpekoralens magnum opus. I begynnelsen var Skapelsen, och vi avnjuter följande intryck:

På vågen glittra sol och måne lika väl som nu.

I skogens mörker hörs knappt ett kuckeliku.

Men skaparandan ifrån ovan susar genom natten

Och ruvar som en duva över öde urtidsvatten.

”Du krona bland Svea rikes länder”. Adam av Bremen noterar omkring 1070 att emellan norrmän och svenskar bor värmlänningar. I vår långa historia finns antydningar om att landskapet i varje fall betalat skatt till den som var kung i det som senare blev Norge. Egil Skallagrimssons saga förtäljer att Olof Trätäljas ättlingar på den norska sidan har ”rätt över Vermaland”. Egil själv lär ha varit indrivare av skatt någon gång i forn tid bland de ”vermske”, utövande sedvanliga vikingatida skändligheter och övergrepp, och han var en av de få som kom hem från sådana uppdrag med livet i behåll. Vår gräns mot Norge har i alla tider känts mer som ett band än som en delning. Det finns till och med ett kapell som står i Sverige medan klockstapeln står i Norge: ”Sveriges egendomligaste kyrkbygge” i Lersjön nära Charlottenberg. Färdas man idag utefter denna gräns så ser man vid gårdar på bägge sidor både svensk- och norskregistrerade bilar. Båda ländernas flaggor vajar från varsin stång utanför samma hus. Unionsupplösningen för 101 år sedan har inte kvävt den nära grannsämjan, även om sår slickades på ömse sidor under lång tid.

Utefter norra delen av samma gräns finns ännu ett inslag i den värmländska väven: det finska. ”Och luften är frisk från dess höjder” sjunger vi, men Finnskogarna dryper av tungsint svårmod, fattigdom och slit, trolsk mystik. Rökslöjorna från svedjelandseldarna anas fortfarande kring namn som Ritamäki, Liimala och Johola. Tage Erlander berör i sina memoarer huruvida han skulle ha anor i 1600-talets finska invandring och nämner hur detta kommenterades från finskt håll: ”Din schizofrena humor med dess tvära kastningar mellan förnuft och vansinne finns bara på en plats i världen: i Savolax i Finland!”

Republiken Åsens regering från tidigt femtital.

En bra bit från Ransäter, i Glavaskogen, florerade liknande humor. Republiken Åsen växte fram under tjugotalet. Galenskaperna frodades, en president och en utrikesminister utsågs och ett blandspråk av svensk-latinsk-fransk-engelsk-värmländsk framtoning utövades. Valspråket var ”Varen barnslige”. Holmen i Västerskogen upphöjdes till fristat. En konstnärskoloni utökade verksamheten med en regering, man utfärdade pass och byggde en skulpturpark. Namn latiniserades. Statskalendern 1955 innehöll 32 personer.

Alla tillfällen togs i akt att paradera och tidningen Life lät fotografera kabinettet i halvofficiell galauniform till en artikel. Nationalsången, tydligt influerad av ett grannlands, inleddes sålunda:

Ja, vi älskar detta landet

Med potatisstånd och dill

Värmland ligger mitt i Norden och kanske detta faktum har påverkat vårt sätt att hantera livet.

Även om metervis av böcker har skrivits om vår hembygd, så är det viktiga vad vi alla bär inom oss – en känsla för historien, traditionen, glädjen och sorgen. Det ystra draget som gör oss stôlliga, och det dystra som får oss att rysa – likt höstvinden som rasslar genom livsträdens järnlöv på kyrkogården i Ekshärad.

Livsträden på Ekshärads kyrkogård.

Till toppen

Källor:

Bergman, Mats och Montelius, Jan-Olof:

Nationshusen i Uppsala, 1977.

Brodin, Linus: Vårt vackra Värmland.

Edberg, Rolf: De glittrande vattnens land, 1980, Bra Böckers förlag.

Hallgren, Bengt: Röster i Värmland, antologi, 1994.

Kullander, Sven: Värmarnas land, 2005.

Martling, Carl Henrik: Den leende madonnan, 1999.

Valfridus, ed.: Republiken Åsen, 1955.

Strandberg, Olle: Pegas på villovägar, 1943.

Upsala Nya tidning, 27 april 1906.

Värmland i litteraturen, antologi utgiven av NBV i Värmland, 1985.

Värmlands i Uppsala, en nationshistorik, Skriftserien Nationen och hembygden, XI, 1979.

Till toppen

Bildkällor:

Politiska knuteni hörnet Västra Ågatan Drottninggatan. 1920-tal.

Tor Drapes bildarkiv.

Värmlands nations hus ritat av Ragnar Östberg ersatte år 1930 lokalerna i Oxenstiernska huset.

Mats Bergman och Jan Montelius.

Stora salen i gamla Värmlands nation i Oxenstiernska huset.

Mats Bergman och Jan Montelius.

Protokoll från Värmlands Gilles första sammanträde. VÄRMLANDS GILLE, STADGAR och PROPOKOLL, Uppsala Universitets Bibliotek, U1592 b:1.

Fortsättning på det första handskrivna protokollet.

VÄRMLANDS GILLE, STADGAR och PROPOKOLL, Uppsala Universitets Bibliotek, U1592 b:1.

Professorerna Geijer som var med och bildade Värmlands Gille. Tavlorna finns på Värmlands nation. Foto: Teddy Thörnlund.

Facklig manifestation när förra seklet var ungt.

Tor Drapes bildarkiv.

Elis i Taserud, en känd staty i Arvika.

Foto: Yngve Hermodsson.

Värmlandsörnen tronar stolt på Residenset med kyrkan och läroverket bortom stora torget.

Värmlands Turisttrafikförening, Karlstad.

Gillets sigill med tranan ses tidigast omkring 1980.

Sigillet började användas från år 1980.

Fyrisån svämmar över. Huset till höger är Fjellstedtska skolan.

Tor Drapes bildarkiv.

Kungafamiljen samlad på universitethusets trappa.

Tor Drapes bildarkiv.

Strix redaktör på besök i Uppsala.

Tor Drapes bildarkiv.

Kungskullen, den så kallade Olof Trätäljas hög i Säffle.

Foto: Ludvig Åberg, Seffle.

Meanderslingor i Klarälven.

Inger Nilssons bildarkiv.

Geijergården i Ransäter.

Värmlands Turisttrafikförening, Karlstad.

Nils Ferlin förevigad sittande på en bänk i Filipstad.

Rolf Edberg.

”Brunnskogs kyrka stod och lyste som en bondbrud grann och ny.” Ur Vackert väder av Gustaf Fröding som ofta vistades här i trakterna kring sjön Värmeln.

Brunskogs hembygdsförening.

Republiken Åsens regering från tidigt femtital.

Inger Nilssons bildarkiv.

Livsträden på Ekshärads kyrkogård.

Inger Nilssons bildarkiv.

Stamfrändesmonumentet vid Rottneros. Rest ”Till hugfästande av sambandet med stamfränder västanhavs och östanhavs.”

Foto: Inger Nilsson.

Jubileumskommitté:

Elisabeth Rittby (Ordf.), Nils Nehlin, Tor Drape, Inger Nilsson, Ingrid Holm, Yngve Hermodsson, Sven Kullander

Styrelse:

Sven Kullander (Ordf.), Inger Nilsson (V. Ordf.), Görel Smedh (Sekr.), Yngve Hermodsson (Kassör), Ingrid Holm (Klubbm.), Mats Finnson, Curt Rune, Charlotte Moberg (1Q Värmlands nation)

På omslaget visas Stamfrändesmonumentet

vid Rottneros med landskapet i relief och

med Värmlandsörnen sittande på dess topp.

Rest”Till hugfästande av sambandet med

stamfränder västanhavs och östanhavs.”

Till toppen